Härom veckan bläddrade jag igenom några skivrader på en begagnat-affär (av typen möbler, porslin etc.) och hittade - bland en massa skräp - den här cd:n för ynka 25 kr. Och det måste vara ett av de bästa kap jag gjort.
Big Star är ett sånt där band som jag varit nyfiken på hur länge som helst, men aldrig kommit mig för med att lyssna på. Efter första genomlyssningen kände jag mig lite osäker på om detta verkligen var så bra som det sägs. Det tar några varv att komma in i musiken, men oj vad det växer! För varje lyssning känns det allt mindre som rak pop och istället allt mer svårgripbart. (Precis tvärtemot hur det brukar vara alltså.)
Låtstrukturerna är ofta okonventionella (t.ex. vers - refräng - solo - refräng - vers - refräng) och de vackra melodierna interpunkteras av subtila avigheter. Som när Alex Chilton i "Way Out West" infogar två instrumentala takter mellan refrängens första och andra rad - så att man nästan hinner ge upp hoppet om fortsättningen.
Något jag nästan aldrig brukar tänka på när jag lyssnar på musik är trummisens insatser. Men här kommer jag på mig med att hela tiden bli imponerad av den tjuriga, bökiga intensiteten hos Jody Stephens.
Det allra bästa Big Star har gjort ska emellertid vara deras tredje och sista album. Jag har bara hört en låt därifrån, men måste såklart snarast införskaffa det.
