Dinosaur Jr., Beyond (2007)

Finns det någon mer fantastisk gitarrist än J Mascis? Jag köpte nya Dinosaur Jr.-albumet igår och det räckte med att trycka på play för att fyllas av lycka. Mascis är ju inte bara en briljant gitarrist utan också en strålande sångare och jag älskar att han låter som att han håller på att somna av uttråkning mest hela tiden. Slackerattityd när den är som bäst.
Det är i Dinosaur Jr.-sammanhang alltid en massa tråkigt prat om att det var originalsättningen (nu återförenad) som gjorde allting bra och att allt som Mascis gjorde efteråt - i praktiken närmast soloinspelningar - skulle vara polerat och tråkigt. Och visst, You're Living All Over Me är en suverän skiva, men den kan inte mäta sig med Where You Been - det kan nämligen inte bli bättre när det gäller alt.rock. Men annars är ju Dinosaur Jr. ett sånt där band vars musik (i likhet med t.ex. Popsicles) är större än enskilda låtar - det mesta låter ungefär likadant, fast på ett bra sätt.

Bruce Springsteen, We Shall Overcome - The Seeger Sessions (2006)

Nu har även jag det inte längre så nya Springsteen-albumet, som jag fick i present av C. Det är, såklart, nyutgåvan med fem bonuslåtar. (Egentligen tycker jag dock att det är lite gnidigt att släppa en ny version efter mindre än ett halvår, men bonusspåren är mycket väl värda att ha.)
Och det svänger väldigt bra - ett riktigt partyalbum! Jag gillar också att bookleten har små texter om varje låt - varifrån den kommer, vilka som spelat in den och så vidare. Det är också bra att det finns ett antal ganska roliga låtar (egentligen kanske bara tragikomiska "My Oklahoma Home") som kontrasterar mot den några gånger väl vördnadsfulla känslan. Hela den där folkrevival-rörelsen på sextiotalet har jag lite svårt för, men på det hela tycker jag att Springsteen går fri från att alltför mycket sätta folksångerna på piedestaler. Det bästa med t.ex. gamla 20- och 30-talsinspelningar är ju inte att det är gammal musik (eller jo, det också) utan det faktum att det gjordes så fantastisk musik redan i skivans barndom.
Läs också Bengt Ohlssons roliga krönika.

Townes Van Zandt, At My Window (1987)

När jag sprang på det här sena Townes Van Zandt-albumet kunde jag förstås inte annat än köpa det. Det är riktigt bra och det hörs inte alls att det är inspelat mitt under 80-talet (men det syns på omslaget). Låtmaterialet når visserligen på det hela taget inte upp till hans tidigare, men exempelvis "Snowin' On Raton" är en Van Zandt-låt av klassiskt snitt. Den öppnar med ett par suggestiva rader där Van Zandt använder namn på platser så perfekt som det går:

Well, when the wind don't blow in Amarillo
And the moon along the Gunnison don't rise

Annars är Van Zandt en mästare på att få det att verka som om orden bara kommer ur honom helt utan ansträngning. De kan tyckas alldagliga men han sätter samman dem så att de i all sin enkelhet framstår som undanglidande och svåra att helt få grepp om. Som i titelspåret - en låt som Van Zandt hade spelat in redan på 70-talet men inte gett ut:

Feel fine
Feel low and lazy
Feel grey and hazy
Feel far away

De där raderna fungerar nog förresten inte så bra i skrift. Man måste nog höra honom sjunga dem med sin varma, avslappnade röst som på det här albumet hunnit bli lite sliten - vilket närmast gör den ännu vackrare.