Big Star, Third/Sister Lovers (1975)

Det här är kanske den mest förtrollande och omtänksamma musik som har spelats in. I alla fall känns det så så här års.

The King of Western Swing

Haven't got a worry, haven't got a care
Haven't got a thing to call my own
Though I'm out of money, I'm a millionaire
I still have my home in San Antone

Big Star, #1 Record (1972) & Radio City (1974)

Härom veckan bläddrade jag igenom några skivrader på en begagnat-affär (av typen möbler, porslin etc.) och hittade - bland en massa skräp - den här cd:n för ynka 25 kr. Och det måste vara ett av de bästa kap jag gjort.

Big Star är ett sånt där band som jag varit nyfiken på hur länge som helst, men aldrig kommit mig för med att lyssna på. Efter första genomlyssningen kände jag mig lite osäker på om detta verkligen var så bra som det sägs. Det tar några varv att komma in i musiken, men oj vad det växer! För varje lyssning känns det allt mindre som rak pop och istället allt mer svårgripbart. (Precis tvärtemot hur det brukar vara alltså.)

Låtstrukturerna är ofta okonventionella (t.ex. vers - refräng - solo - refräng - vers - refräng) och de vackra melodierna interpunkteras av subtila avigheter. Som när Alex Chilton i "Way Out West" infogar två instrumentala takter mellan refrängens första och andra rad - så att man nästan hinner ge upp hoppet om fortsättningen.

Något jag nästan aldrig brukar tänka på när jag lyssnar på musik är trummisens insatser. Men här kommer jag på mig med att hela tiden bli imponerad av den tjuriga, bökiga intensiteten hos Jody Stephens.

Det allra bästa Big Star har gjort ska emellertid vara deras tredje och sista album. Jag har bara hört en låt därifrån, men måste såklart snarast införskaffa det.

Kjell Höglund, Hemlig kärlek (1985)

Min Kjell Höglund-samling är snart komplett! När jag var i Linköping för två veckor sedan snubblade jag över ett lätt knastrigt exemplar av hans båda första album, Undran (1971) och Blomstertid (1972), för 150 kr (dubbel-lp). Jag slog till på en gång såklart - en annan gång när jag hittade den kostade den 500 kr. Och så idag hittade jag en annan svårfunnen Höglund-lp - Hemlig kärlek - också den för 150 kr. Det enda album jag nu saknar är besynnerligt nog Kryptonit (2001), hans förra skiva som inte alls är svår att få tag på.

Hemlig kärlek innehåller en av mina absoluta Höglund-favoriter, den storartat uppgivna "Brustna drömmars boulevard":

Om någon bara rörde din hand
skulle gråten bryta fram
Men ingen är intresserad av
en främling i ett främmande land

Precis som i en annan fantastisk Höglund-låt, "Själens dunkla natt", visar sig emellertid hoppet trots allt i sista versen:

Men det är som om vinet lyste
av en inre fluorescens
Det är soluppgången som närmar sig
Det är livets existens

Nick Lowe, At My Age (2007)

Det är så trevligt att Nick Lowe är tillbaka med ett nytt album. Dessutom ett album med ett så otroligt snyggt omslag! Den här skivan låter ungefär exakt som de föregående (även om det känns som att blåset fått en mer framträdande roll). Och det är förstås toppen, för med Lowes vinnande koncept - tidlösa låtar, tidlös produktion - finns det ju ingen anledning att ändra på något.
Som textförfattare finns det nog få som idag har mer kontroll över vad de håller på med än Lowe. Inte minst gillar jag när han iklär sig den förslagne förförarens roll. På The Convincer gjorde han det i "Let's Stay In And Make Love". Här gör han det i den cyniska "I Trained Her To Love Me" och i "Rome Wasn't Built In A Day" (månne en passning till Sam Cooke-låten med samma namn?) med dessa öppningsrader:

You don't know it, but I made my mind up
You'll wind up in my arms
First I have to break down your resistance
To my charms

Nu hoppas jag bara att Lowe kommer till Sverige igen. Hans spelning på Nalen för ett par år sedan är en av mina tre bästa konsertupplevelser.

Dinosaur Jr., Beyond (2007)

Finns det någon mer fantastisk gitarrist än J Mascis? Jag köpte nya Dinosaur Jr.-albumet igår och det räckte med att trycka på play för att fyllas av lycka. Mascis är ju inte bara en briljant gitarrist utan också en strålande sångare och jag älskar att han låter som att han håller på att somna av uttråkning mest hela tiden. Slackerattityd när den är som bäst.
Det är i Dinosaur Jr.-sammanhang alltid en massa tråkigt prat om att det var originalsättningen (nu återförenad) som gjorde allting bra och att allt som Mascis gjorde efteråt - i praktiken närmast soloinspelningar - skulle vara polerat och tråkigt. Och visst, You're Living All Over Me är en suverän skiva, men den kan inte mäta sig med Where You Been - det kan nämligen inte bli bättre när det gäller alt.rock. Men annars är ju Dinosaur Jr. ett sånt där band vars musik (i likhet med t.ex. Popsicles) är större än enskilda låtar - det mesta låter ungefär likadant, fast på ett bra sätt.

Bruce Springsteen, We Shall Overcome - The Seeger Sessions (2006)

Nu har även jag det inte längre så nya Springsteen-albumet, som jag fick i present av C. Det är, såklart, nyutgåvan med fem bonuslåtar. (Egentligen tycker jag dock att det är lite gnidigt att släppa en ny version efter mindre än ett halvår, men bonusspåren är mycket väl värda att ha.)
Och det svänger väldigt bra - ett riktigt partyalbum! Jag gillar också att bookleten har små texter om varje låt - varifrån den kommer, vilka som spelat in den och så vidare. Det är också bra att det finns ett antal ganska roliga låtar (egentligen kanske bara tragikomiska "My Oklahoma Home") som kontrasterar mot den några gånger väl vördnadsfulla känslan. Hela den där folkrevival-rörelsen på sextiotalet har jag lite svårt för, men på det hela tycker jag att Springsteen går fri från att alltför mycket sätta folksångerna på piedestaler. Det bästa med t.ex. gamla 20- och 30-talsinspelningar är ju inte att det är gammal musik (eller jo, det också) utan det faktum att det gjordes så fantastisk musik redan i skivans barndom.
Läs också Bengt Ohlssons roliga krönika.

Townes Van Zandt, At My Window (1987)

När jag sprang på det här sena Townes Van Zandt-albumet kunde jag förstås inte annat än köpa det. Det är riktigt bra och det hörs inte alls att det är inspelat mitt under 80-talet (men det syns på omslaget). Låtmaterialet når visserligen på det hela taget inte upp till hans tidigare, men exempelvis "Snowin' On Raton" är en Van Zandt-låt av klassiskt snitt. Den öppnar med ett par suggestiva rader där Van Zandt använder namn på platser så perfekt som det går:

Well, when the wind don't blow in Amarillo
And the moon along the Gunnison don't rise

Annars är Van Zandt en mästare på att få det att verka som om orden bara kommer ur honom helt utan ansträngning. De kan tyckas alldagliga men han sätter samman dem så att de i all sin enkelhet framstår som undanglidande och svåra att helt få grepp om. Som i titelspåret - en låt som Van Zandt hade spelat in redan på 70-talet men inte gett ut:

Feel fine
Feel low and lazy
Feel grey and hazy
Feel far away

De där raderna fungerar nog förresten inte så bra i skrift. Man måste nog höra honom sjunga dem med sin varma, avslappnade röst som på det här albumet hunnit bli lite sliten - vilket närmast gör den ännu vackrare.

Tom Waits, Night on Earth (1992)

Nu har jag alla Tom Waits-album! Det här mestadels instrumentala soundtracket till en av Jim Jarmuschs svagare filmer (det var visserligen länge sedan jag såg den) var det enda jag saknade.

Det finns nog ingen annan artist jag tycker så mycket om och så gärna skulle vilja se live som Tom Waits. Tyvärr turnérar han nästan aldrig i Europa. Det allra bästa med honom är att han bara blir bättre och bättre med åren. Albumen på Epitaph (från Mule Variations och framåt) slår till och med sådana gamla höjdpunkter som Nighthawks at the Diner, Small Change och Rain Dogs. Han sjunger allt bättre, han har blivit fullständigt genial som arrangör (varenda instrument låter overkligt nära) och inte minst hans ballader blir allt mer underbara. Lyssna t.ex. på balladerna på Orphans - förra årets bästa skiva tillsammans med Modern Times.

The Rolling Stones, Sticky Fingers (1971)

Jag har varit väldigt långsam när det gäller Stones och har fortfarande inte lyssnat så mycket, trots att jag gillar dem. Igår införskaffade jag i alla fall, halvt på impuls, Sticky Fingers - och den är såklart lysande. Det slår mig nu att jag har skaffat Stones-album i bakvänd ordning: först fick jag Goats Head Soup (1973) i present, sedan köpte jag Exile om Main St. (1972), och så gick jag nu ytterligare ett steg bakåt. Borde bli Let It Bleed sedan då, fast jag vill nog ha Beggars Banquet först.

Skivmässa

I lördags var jag på skivmässa. Jag höll mig i skinnet och köpte bara tre skivor. Dem är jag dock väldigt nöjd med.
Mest nöjd är jag med att jag hittade Kathleen-ep:n med Tindersticks. Titelspåret är en lysande tolkning av en av Townes Van Zandts bästa låtar (originalet är visserligen ännu mer briljant).

Sedan fyndande jag en cd med Blind Willie McTells första inspelningar, för Victor 1927-32. (För övrigt "producerade" av Ralph Peer, som även spelade in The Carter Family och Jimmie Rodgers.) Jag gillar verkligen omslaget, det är en hel serie med gammal blues som alla pryds av liknande målningar.

Sist men inte minst köpte jag Nick Lowes första album, Jesus of Cool (1978), på vinyl. Jag har velat ha det väldigt länge, men det har inte blivit av. Det låter ganska annorlunda mot vad jag hade trott men är riktigt bra - även om det inte är i närheten av senaste albumet, The Convincer. Det är å andra sidan en av mina absoluta favoritskivor. Intressant nog finns Jesus of Cool i en herrans massa olika utgåvor. Låtarna varierar en aning, och även ordningen. Jag har den skandinaviska utgåvan som ser ut ungefär som på bilden, som föreställer den amerikanska utgåvan som heter Pure Pop For Now People. Originaltiteln var antagligen för hädisk.

Loretta Lynn & Patsy Cline

Jag har varit lite kluven till den här serien med samlingar. Jag tyckte först att de såg lite billiga ut, men nu tycker jag att de är ganska snygga. Faktum är att det tycks vara det bästa valet för tillfället om man vill ha alla hits men inte vill köpa en box - och de flesta sådana är för mastiga för mig (Sam Cooke- och Phil Spector-boxarna är viktiga undantag).

Så jag behöver nog de här. Naturligtvis saknar just dessa två svensk distribution. Varför det? Loretta Lynn-samlingar borde väl sälja efter succén med Van Lear Rose och Patsy Cline är väl nuförtiden mer känd än t.ex. Connie Francis? Samlingen med henne vill jag förresten också ha, "Stupid Cupid" är strålande.

John Phillips, John Phillips (John the Wolfking of L.A.) (1970)

Det här albumet har jag varit nyfiken på sedan det var med på tidningen Pop:s 100-bästa lista och nu har det kommit i en mycket vacker nyutgåva.

Phillips var låtskrivare i The Mamas & the Papas och även den här skivan har väldigt mycket västkustkänsla. Konturerna är en aning atmosfäriskt disiga och det är inte alltid så lätt att höra vad Phillips sjunger. Samtidigt som arrangemangen är väldigt intrikata och detaljrika är musiken otroligt omedelbar och medryckande.
Vad låtarna handlar om är inte glasklart, men Phillips tecknar små porträtt av sina vänner och skildrar miljön kring Los Angeles. Man får intrycket av en värld där människorna har lite för mycket pengar och lite för lite att göra. De hänger på stranden, slöar, kör runt lite grann - och det verkar både härligt och riktigt trist på samma gång. Vilket Phillips också verkar tycka: "Malibu people really know how to live", heter det i en text som handlar om folk som inte gör någonting alls.

Jag misstänker att Bob Dylan gillar den här skivan. Han måste åtminstone ha tittat på den när han fotade omslaget till Desire (1976). Kanske var det ett svar, Phillips sjunger "Bobby wants a lady from the lowlands" i "Let It Bleed, Genevieve".
En av låtarna, "Holland Tunnel", är för övrigt med på soundtracket till förra årets bästa film, The Squid and the Whale.

Lefty Frizzell, Look What Thoughts Will Do

Idag damp det ner en Lefty Frizzell-samling som jag beställt från USA i brevlådan. Det är otroligt billigt att skicka efter skivor från andra sidan Atlanten: 125 kr för en dubbel-cd, inklusive frakt. Gammal honky tonk har dessutom rätt sällan svensk distribution tyvärr.

Willie Nelson, You Don't Know Me. The Songs of Cindy Walker (2006)

Det här är en av mina favoriter just nu. Wille Nelson sjunger låtar av den inte så väldigt välkända Cindy Walker som på framför allt 40-talet skrev hits åt stjärnor som Bob Wills, Ernest Tubb och Eddy Arnold. Materialet påminner en hel del om klassiska vokalstandards av Sinatra-typ. (Jag måste f.ö. köpa In the Wee Small Hours snarast.) Allt låter så självklart och enkelt, som om text och melodi är skrivna helt utan ansträngning:

You give your hand to me, and then you say hello
And I can hardly speak, my heart is beating so
And anyone can tell, you think you know me well
But you don't know me

Willie är dessutom en sångare som kan få precis allting att låta just så där enkelt och perfekt. Bättre fraseringsförmåga får man leta efter - Miles Davis lär ha beundrat honom av den orsaken. Det jag gillar med den här typen av elegant, lekfull country är också att den framförs med en aning distans - som om sångarna vill göra klart att de förhåller sig lite som skådespelare till texten, utan den vanliga jobbiga uttrycka sitt eget innersta-estetiken.