Det här albumet har jag varit nyfiken på sedan det var med på tidningen Pop:s 100-bästa lista och nu har det kommit i en mycket vacker nyutgåva. Phillips var låtskrivare i The Mamas & the Papas och även den här skivan har väldigt mycket västkustkänsla. Konturerna är en aning atmosfäriskt disiga och det är inte alltid så lätt att höra vad Phillips sjunger. Samtidigt som arrangemangen är väldigt intrikata och detaljrika är musiken otroligt omedelbar och medryckande.
Vad låtarna handlar om är inte glasklart, men Phillips tecknar små porträtt av sina vänner och skildrar miljön kring Los Angeles. Man får intrycket av en värld där människorna har lite för mycket pengar och lite för lite att göra. De hänger på stranden, slöar, kör runt lite grann - och det verkar både härligt och riktigt trist på samma gång. Vilket Phillips också verkar tycka: "Malibu people really know how to live", heter det i en text som handlar om folk som inte gör någonting alls.
Vad låtarna handlar om är inte glasklart, men Phillips tecknar små porträtt av sina vänner och skildrar miljön kring Los Angeles. Man får intrycket av en värld där människorna har lite för mycket pengar och lite för lite att göra. De hänger på stranden, slöar, kör runt lite grann - och det verkar både härligt och riktigt trist på samma gång. Vilket Phillips också verkar tycka: "Malibu people really know how to live", heter det i en text som handlar om folk som inte gör någonting alls.
Jag misstänker att Bob Dylan gillar den här skivan. Han måste åtminstone ha tittat på den när han fotade omslaget till Desire (1976). Kanske var det ett svar, Phillips sjunger "Bobby wants a lady from the lowlands" i "Let It Bleed, Genevieve".En av låtarna, "Holland Tunnel", är för övrigt med på soundtracket till förra årets bästa film, The Squid and the Whale.
No comments:
Post a Comment